Svenska med Kalles Podcast

Hur hälsar vi på varandra? Jag har funderat på det på jobbet den senaste tiden. Jag jobbar på en ganska stor arbetsplats (en förvaltning på Göteborgs kommun). Jag tror att vi är ungefär 300 personer. Alla är inte på kontoret samtidigt. Men jag ser mycket folk under en dag. Vissa känner jag bättre. Vissa har jag aldrig ens hälsat på. Många är bara ett ansikte eller ett namn som jag säger hej till i korridoren eller lunchrummet. Ganska ofta anställs nya personer.
Det är intressant att observera olika sociala temperament (personligheter) och strategier. Folk handskas olika med mängden folk.
Det finns de som har en grundläggande artighet och trevlighet. De säger godmorgon på morgonen, hejdå på eftermiddagen och trevlig helg på fredagen. Man får ögonkontakt och ett leende. Många har jag inte pratat mer med. Men vi bekräftar varandras existens när vi hamnar på samma plats.
Sen finns det de som inte ser en alls (inte mig i alla fall). Vi kan passera varandra i korridoren utan att titta på varandra. Jag måste säga hej för att kanske få ett hej tillbaka. Det är dock ganska vanligt att det här beteendet förändras när vi hamnar i ett samtal. Man kanske hamnar vid samma fikabord och så blir det naturligt att prata. Sen blir det ett hej i korridoren nästa gång.
“Så gjorde jag också i början”
Första veckan hälsade jag på ganska många människor. Jag tänkte att det var bra att ta chansen när jag var ny. En kille log roat och sa: “så där gjorde jag också i början”. Han menade att det var för många på kontoret för att känna alla. Han hade börjat med att hälsa och presentera sig. Men märkt att många inte orkade hålla reda på folk på de olika avdelningarna. Han hade upplevt en kultur där det inte var naturligt att hälsa på nya medarbetare.
Jag gjorde inte samma erfarenhet. Jag tyckte många var öppna och nyfikna när de förstod att jag var ny. Men det var intressant att höra att vissa kanske såg det mer: “jag håller mig till mitt och de jag jobbar närmast med”. Jag försöker upprätthålla inställningen att jag vill lära känna de som är på samma plats som jag. Men det blir faktiskt svårare när tiden går. Har man bara sagt hej till en person i ett halvår kan det vara svårt att plötsligt inleda ett samtal. Det blir svårare att bryta isen (ta initiativ till samtal/få kontakt).
Ett mikrokosmos av godmorgon
Med mikrokosmos menar man en liten värld som speglar den stora världen. Vi kan till exempel tänka oss att min förvaltning speglar hela Sverige. Vissa sociala beteenden kanske är generella i Sverige. Min beskrivning tyder på att den kända svenska reservationen eller blygheten finns representerad. Men det finns många som inte följer det mönstret också.
En morgon tänkte jag särskilt på hur folk sa godmorgon. En kurator som jag redan pratat en del med gick förbi mig. “Morn” sa hon jättekort. Jag svarade och hon stannade liksom till. “Det var väldigt vad jag var kort”, reflekterade hon högt. “Jag tycker om att vara effektiv”. Vi skrattade lite åt att det kunde uppfattas otrevligt att hälsa så oerhört snabbt och kort.
Minuten senare passerade en annan kollega som sa “halloj” lika kort. Det lät visserligen trevligt men också med ett tonfall som signalerade “jag är stressad och har inte tid att prata”. Minuten efter det mötte jag en medarbetare som ger sken av att helst inte hälsa alls. Det har jag upplevt tidigare. Jag sa ett försiktigt “hej, hej” och fick ett svävande “hej” tillbaka.
Jag vet att folk är olika. Vi är introverta och extroverta. Vissa trivs med mycket social kontakt. Andra blir osäkra av det. Jag blir ändå fascinerad av dem som helst ignorerar en helt. Det verkar finnas en poäng med att notera varandras existens på en arbetsplats. Men är det…
Otrevligt?
Jag kan lätt föreställa mig att vissa uppfattar den undvikande strategin som otrevlig. Jag tror inte det är syftet. Det finns skäl till att folk beter sig som de gör. Vissa kanske bara blir överväldigade av “för många” kollegor. Å andra sidan är det mänskligt att bli osäker när någon ignorerar en.
Reflektera gärna lite själv. Hur funkar du i större sammanhang? Hur hanterar du platser där det finns många människor? Berätta om du vill!
Ett varmt ansikte
Personligen trivs jag bättre med en öppen och välkomnande social stil. Jag tycker det är trevligt när folk vill hälsa och småprata. Och det är skönt med de kollegor man har en närmare kontakt med. Med dem man jobbar mycket med skapas ofta ett starkare band. Det är fint att mötas av varma ögon, ett leende och en varm röst, när man kommer till jobbet.
Just nu jobbar jag lite extra på en enhet där det är flera som samarbetar mer. Där blir det naturligt mer samtal både i jobbet och på fikarasten. Man slänger käft med varandra, det vill säga småpratar, skojas, retas och har kul tillsammans utan att vara seriösa. Det är ett klimat som jag trivs med. För vissa kanske en lite mer återhållen stil känns mer bekväm.
Det var veckans reflektioner över att hälsa på varandra. Som vanligt är det kul att höra om dina tankar och erfarenheter. Skriv en kommentar eller svara i ett mejl om du vill.
I övrigt önskar jag dig en lagom social morgon i enlighet med ditt temperament!
/Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Vi lever genom kroppen. Den är där när vi tänker, pratar, studerar, handlar, tränar, dansar, sover, älskar, åldras och dör. Våra upplevelser är kroppsliga. Tanke, minne och känsla förkroppsligas. De blir kropp. Det som är abstrakt blir material.
Vad pratar jag om egentligen? Jag tänker på de svar jag fick på min förra text. Jag frågade var du känner dig hemma någonstans.
I rörelse
Marcus svarade först om sin relation till basketplanen. Där känner han sig hemma. När jag läste det föddes idén till den här texten. Att spela basket är en fysisk upplevelse. Grundläggande är relationen till bollen. Känslan att hålla bollen med båda händerna. Känslan av bollen i en hand. Känslan att studsa bollen mot marken. Känslan när bollen lämnar handen eller händerna i en passning eller ett kast. Jag är inte bra på basket själv. Men jag kan ändå känna känslan av att spela basket. Kroppen minns hur det känns.
Vad mer? Tänk på att hoppa upp och dunka bollen i korgen. Tänk på att absorbera bollens hastighet när du tar emot en passning. Tänk på kraften i armarna när du kastar mot korgen från tre meters håll. Tänk på vridningen i höften när du fintar din motståndare. Tänk på kraften i steget när du springer tillbaka för att försvara. Tänk på smärtan i näsan när du får bollen i ansiktet. Den som har spelat basket vet hur det känns att spela basket. Det är en rik palett av kroppsliga minnen.
I stillhet
Gabriela berättar om att ligga och läsa mellan sina barn i sängen. Läsning är mentalt. Den försiggår i medvetandet. I fantasin. Men upplevelsen är också kroppslig. Hur kännns madrassen? Hur tjock är kudden? Hur mjuk eller hård är den? En eller två kuddar gör stor skillnad. Att ligga nära sitt eller sina barn är en speciell upplevelse. Det är värme, lugn och avslappning. Det är kropp och själ samtidigt. Värmen när man ligger nära. Ljudet av barnens andedräkt. Tryggheten. Uppmärksamheten på barnen.
I det virtuella
Gabriela berättar också om att läsa och scrolla på mobilen. Även det är en kroppslig upplevelse. Att läsa och titta på film kan verka mentalt. Men det är en förkroppsligad aktivitet. Tänk på nackens böjning, armens vinkel när den håller mobilen, den lätta spänningen i handen, rörelsen i hand och finger när de rör sig över skärmen. Till och med vår blick är en kroppslig rörelse när ögonen rör sig upp och ner, fram och tillbaka över skärmen.
I framtiden och minnena
Vi får också veta något om hennes sommarplaner. En kajak ska inhandlas. Att paddla i en kajak är en specifik fysisk upplevelse. Jag är mer van vid kanadensare men har prövat kajak också. En kanadensare är stabilare. Att paddla kajak ställer högre krav på balansen. Det ger en förhöjd medvetenhet om kroppens tyngdpunkt i förhållande till båten.
Jag kan känna spänningen i ryggen. Man sänker ner paddeln i vattnet. Man spänner musklerna och för paddeln bakåt. Känslan av båten som rör sig framåt i vattnet .
Mina föräldrar tog med mig och min bror på många paddelturer när vi var små. Jag minns känslan. Trångt för fötterna. Ställningen lite ihopböjd på kanotens golv. Känslan av vattnets strömmande mellan fingrarna när man stack ner handen.
Iakttagen
Vi pratar om hobbies på jobbet. En kollega berättar att hon dansar bachata. Hon har testat salsa också men det kändes inte rätt. Vissa rörelser känns bekväma och naturliga för kroppen. Andra gör det inte.
Hon berättar att hon tycker det är svårt. Det var en utmaning för henne att gå till lektioner och dansa. Jag tror att det också handlar om att bli iakttagen, att andra tittar på en. Att göra någonting nytt och obekvämt med kroppen är en utmaning i sig. Att vara medveten om andras blickar gör det inte lättare. Självmedvetenhet förändrar faktiskt känslan i kroppen. Jag skulle beskriva det som en spänning, tvekan eller försiktighet. Något håller tillbaka en. Det handlar väl om ett slags skam eller? Något inom en försöker skydda en från att bli dömd.
Det är samma när man missar ett skott eller en pass i fotboll. Det finns en primär känsla av att missa, vinkla foten fel, sikta fel osv… Och det finns en sekundär som är känslan av att andra ser ens misstag. Och den sätter sig i kroppen.
I centrum
Jag är på väg till jobbet på morgonen. Jag ska passera en mindre väg när en sopbil kör ut framför mig. Det är ganska trångt och en skylt står i vägen. Jag tränger mig mellan skylten och bilen för att kunna gå runt bakom. Jag hinner precis igenom när bilen börjar köra. Jag hinner tänka att det där var onödigt stressigt av mig. Sen tänker jag inte mer på det och fortsätter gå.
Bakom mig hör jag “hallå!”. En kille kommer upp bredvid mig och säger “ett tips bara”. Han fortsätter att beskriva hur farligt det var med sopbilen innan. Om den hade svängt ut lite tidigare hade jag blivit klämd. Jag inser att han har rätt. Jag kände ju själv att det var oförsiktigt.
Vår upplevelse är spatial. Vi lever i rummet, medvetna om avstånd, bredd, längd och volymer. “Jag blev lite förskräckt”, säger mannen innan han går vidare. Och jag svarar “ska tänka på det nästa gång”.
I vardagen
Fyll gärna på med fler exempel. Vardagen är fylld av förkroppsligat liv. Fotens försiktighet när det är halt på marken. Fingrarnas rörelse när du slår in portkoden. Köksknivens vikt i handen när du hackar lök. Stelheten i ryggen när du reser dig ur sängen. Tänk efter. Var och när i ditt liv gör kroppen sig påmind? Och berätta gärna för oss andra om du vill.
Jag önskar dig en fortsatt trevlig söndag i samklang med din kropp.
/Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Det är skumt (ganska mörkt) i lokalen. Jag sätter mig i hörnet vid en länga bord. I andra änden till höger om entrén är bardisken. När man går in ser man en liten scen. På väggarna hänger affischer med artister och band. Det är mest äldre hårdrocks- och metalband. I högtalarna spelas en låt av Iron Maiden.
Det här var förra veckan. Jag är här för att skriva söndagens brev. Jag tycker om att skriva omgiven av folk. Det finns ett lugn i att vara ensam bland främlingar. Så ensamt blir det inte dock. Det ska visa sig.
I början är det ganska tomt. Det gör mig faktiskt lite orolig. Vi är på The Abyss i Göteborg. Det ligger på Andra långgatan. Det är det enda hårdrocksstället som finns kvar i Göteborg. Om man inte räknar Rockbaren. Inget fel på den men inte samma sak. Och den ligger på Avenyn mitt i stan. Saker vid Avenyn ska man vara misstänksam mot.
Jag vet att Abyss har kämpat med ekonomin. Det är hårda tider för all kultur. De är beroende av att folk kommer hit, dricker, äter och går på konserter. Som väl är blir det mer folk senare.
I godan ro
Jag sitter och skriver i godan ro (lugn och på gott humör). Jag har kanske skrivit 2/3 av texten när ett sällskap kommer in. Det är två killar och en tjej. Jag noterar att de verkar ganska fulla. Särskilt tjejen är i gasen (full av energi (och alkohol)). Hon dansar och tjoar (ropar glatt). Jag får ingen obehaglig känsla. Det är fredag. Folk är ute för att ha kul.
Jag fortsätter skriva och är nästan klar. Tänker att det snart är dags att gå hem. Då kommer den yngre av killarna förbi på väg från toaletten. Han stannar till, tittar intensivt på mig, vinglar lite och säger högt: “sitter du SJÄÄÄLV”. Inte otrevligt. Bara ganska dragen (berusad). Känslan är hjärtlig dock. “Kom bort till oss om du vill”, säger han och pekar på de andra. De har satt sig några bord bort. Jag säger något oklart om att jag får se. Jag ska bara skriva lite till. “Okej, okej, kom om du vill”.
Det går kanske 5 minuter. Då vinglar tjejen förbi, upptäcker mig, försöker fokusera blicken och så “sitter du här SJÄÄÄÄÄÄLV” säger hon. Hon låter mer medlidsam som det är synd om mig. Jag tycker det börjar bli ganska roligt. Jag tänker att jag borde snacka med dem. Men jag vill ju skriva färdigt. Så jag säger något om att jag trivs själv. Hon tittar skeptiskt på mig och säger att jag gärna får komma om jag vill.
Jag fortsätter skriva och är i princip klar. Funderar på att gå bort till dem men tänker att det är bättre att gå hem. Då kommer den äldre killen förbi, också från toaletten. Han är märkbart nyktrare. Men för tredje gången gillt: “sitter du här själv”. Han säger det lite lugnare och ger ett sympatiskt intryck. Jag svarar något i stil med “ha ha, ni är för goa”. Och han upprepar att jag gärna får komma och sätta mig med dem.
Är la lika bra…
Det kändes ju som det här var meningen. Jag skriver färdigt texten. Alltså den du fick i mejlen förra veckan. Sen tar jag mina grejer och slår mig ner hos dem. De välkomnar mig och börjar genast snacka musik. Tjejen har hunnit bli ännu fullare. Hon tar min öl smakar och säger att den är äcklig. Familjär stämning direkt. Det visar sig att hon är tillsammans med den yngre killen. Han sätter sig snart emellan oss. Lite beskyddande kanske.
De börjar förhöra mig om vilken musik jag gillar. Jag har inte lyssnat så mycket på metal senaste tiden så jag är lite ringrostig. Jag lyckas i alla fall svara några grejer som de tycker är okej. De vill också veta om jag tycker Judas Priest eller Iron Maiden är bäst. Jag har ingen åsikt egentligen. Så jag säger Maiden. Den unge killen jublar medan den äldre ser besviken ut. Sen drar han upp tröjan och visar en tatuering på magen. Det är tydligen en symbol för Judas Priest.
Vi fortsätter snacka. Den äldre har fått ansvaret över spellistan. Han går och köar låtar i DJ-båset, undrar om vi önskar oss något. Den yngre går bort till några kompisar och gormar (skriker) “inga tjejer, bara Slayer”. Det är rå men hjärtlig hårdrocksstämning helt enkelt.
Nåt om hårdrockskulturen
Vill bara säga att få kulturer är så trygga för mig personligen, som hårdrockskulturen. Det kan vara högljutt, macho och mycket alkohol. Men jag har bara varit med om bråk en gång för 15 år sedan. Annars är få människor så pratsamma och trevliga som metalfolk. Att folk skulle komma och bjuda in en på andra ställen är osannolikt. I alla fall på ställen som domineras av svenskar. Gillar man musiken är man välkommen. Det är grunden tror jag. Samtidigt vet jag inte om det skulle kännas så för alla. Men det har varit min upplevelse.
Mer folk och raka rör
En yngre kille har suttit för sig själv en lång stund. Jag går och frågar om han vill komma till oss. Han slår sig ner bredvid mig. Han verkar lite blyg och speciell men jag tänker inte så mycket på det. Vi pratar lite om vad han har gjort efter skolan. Just nu har han något slags praktik.
Den äldre killen kommer tillbaka. Vi snackar lite alla tre. Sen frågar han den yngre: “har du autism, eller?”. “Ja, oj, märks det så väl”, säger den yngre. Det kan verka okänsligt att fråga så. Men den här gången blir det bra i alla fall. Vi pratar lite om ögonkontakt och hur det skiljer sig mellan neurotypiker och atypiker. Det känns som den yngre killen slappnar av. Den äldre berättar att han jobbar med barn och ungdomar med autism. Så han är van att känna igen tecknen.
Det dyker upp fler folk som känner mina nya vänner. Den yngre killen och tjejen går hem men då har det kommit många nya. Det är trevligt och socialt. Dock känner jag att det är dags att gå.
Då ser jag förvånat att en tidigare sfi-elev sitter med en kompis ett bord bort. Han känns inte som typen som skulle komma till ett sånt här ställe. Men han ser ut att trivas. Vi hade alltid bra kontakt när han var min elev. Jag går bort och snackar med honom en stund. Vi blir glada att se varandra. Det var flera år sedan sist.
Ingen poäng direkt
Det finns ingen slutsats direkt. Bara kul när det uppstår sociala möten spontant. Ibland händer det när och där man minst väntar sig det. Det kan vara värt att pröva olika miljöer.
Nyss fick jag kontakt med en gammal bekant. Vi träffades också genom hårdrocken. Hon arrangerar en liten festival i Göteborg den 4:e april. Jag tänkte gå dit om någon vill hänga på. Easter Darkness Festival heter festivalen och platsen är Monument 031. Den här gången skriver jag hemma och lyssnar på banden som ska komma. Det är bra att variera sig.
Var man trivs, känner sig trygg och har lätt att träffa folk är förstås personligt. Du känner dig säkert hemma någon annanstans. Berätta var om du vill. Har du haft några roliga spontana möten senaste tiden?

Och jag önskar dig en söndag med minst en spontan inbjudan.


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Killen bredvid mig har en stor bok med bruna pärmar. Inget omslag. Bara ett nummer. Ser ut som en bok från UB (universitetsbiblioteket). Och det är det. Jag frågar honom.
Det är en bok om sociologisk teori av Robert K. Merton. Killen är doktorand på universitetet, institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Han skriver sin avhandling om nyhetskonsumtion.
Vad kännetecknar dagens nyhetskonsumtion då? Fragmentering, säger han. Det är splittrat. Folk hittar sina nyheter på många olika ställen. Man kan inte räkna med att vissa nyheter når alla.
Jag berättar om min gamla litteraturprofessor Tomas Forser. Han pratade om dagstidningen som en omnibuss. Det är en buss som alla åker med. En gemensam buss. Dagstidningen var sådan, menade Tomas. I Göteborg läste exempelvis “alla” Göteborgsposten. Det var något man delade.
På samma sätt fungerade vissa TV-program. Hylands hörna är ett historiskt exempel. På spåret tror jag har en liknande funktion idag. Väldigt många ser det.
I dagens fragmenterade medialandskap kan man inte räkna med att man har sett och läst samma saker. Det är inte självklart vad man kan prata om vid fikabordet.
En pjäs på Stadsteatern
Tomas Forser var främst intresserad av dramatik. Under en kurs tog han med oss till en pjäs på Stadsteatern. Det var Samuel Becketts kända pjäs I väntan på Godot som spelades. En av rollerna spelades av Sven Wollter, en riktig veteran. Han var gammal då. Det var inte hans skarpaste prestation. Men Tomas var mycket entusiastisk. Kanske färgades hans upplevelse av nostalgi. Wollter var en viktig och folkkär skådespelare i svenskt teaterliv.
Jag har själv spelat en del av I väntan på Godot som skolteater. Det var min klasskompis Joel som upptäckte pjäsen. Vi skrattade åt den bisarra dialogen mellan de två luffarna.
Senare såg jag samma pjäs i Slottskogen. Fares Fares spelade i en av rollerna. Senare kom Fares att bli en etablerad filmskådespelare. Han har spelat i både svenska och amerikanska filmer. Nyligen var han med i en svensk TV-serie. Vi kommer i fred heter den. Den ska ha något slags sci-fi-tema. Jag har inte haft tid att se den. Har du?
Fares bror Josef regisserade först film. Senare började han skapa TV-spel. Jag och min son spelade hans spel Two Brothers tillsammans. Det är ett ganska allvarligt och sorgset spel. Nu spelar min kompis Josefs senaste spel Split Vision med sin son.
Livets trådar tvinnar sig kring varandra.
Det absurda
Jag tror jag har en dragning till det absurda (det konstiga och samtidigt komiska). Att jobba som sfi-lärare är ofta absurt.
Jag tänker på min elev Lul. Hon var en riktig fighter. Hon hade klarat sig genom mödor jag inte kan föreställa mig. Så satt hon där i mitt klassrum. Hon skulle lära sig svenska. Jag skulle lära henne. Det var svårt för oss båda. Vi hade mycket roligt. Men vi skulle nog båda vart någon annanstans.
Hon kunde uppfostrat sina barn och tagit hand om sitt jordbruk. Jag kunde hängt över någon bok på Universitetsbiblioteket.
Men girigheten vill annorlunda. Den exploaterar, startar krig och driver människor på flykt. Och så hamnar vi där i klassrummet. Vem är lärare och vem elev egentligen. Absurt var det ganska ofta i alla fall. Och samtidigt mänskligt och trevligt.
Upprepningar
Allt detta berättar jag förstås inte för doktoranden. Men vi pratar om hur saker går igen. Det man oroade sig för förr, det oroar man sig för igen. Historien är en upprepning av mönster med variationer.
Mittemot mig sitter en man, till höger i en soffa, vänd utåt. Längst till vänster i soffan, vänd mot honom sitter en kvinna. De är tysta långa stunder, pratar sen lite.
Jag funderar på hur jag skulle beskriva mannens mimik (ansiktsuttryck). Han blickar ner, spänner mungiporna, flackar lite med blicken. Sen vänder han upp blicken, säger något och tittar ner igen. En gång ser jag honom le.
Samtidigt sitter kvinnan mest och tittar ut i ingenting. Väntar hon på kontakt? Sitter hon i sina egna tankar? Svårt att säga.
Hur gör författare egentligen? Det vilar en specifik stämning över scenen. Ansiktets koreografi. De långa pauserna. Men jag vet inte hur jag ska förvandla det till vare sig prosa eller poesi. Att försöka är gott nog. Att beskriva något med precision är svårt även på ens modersmål.
Senare på spårvagnshållplatsen
Jag hör en klar stämma sjunga:
My tea’s gone cold, I’m wondering why I Got out of bed at all. The morning rain clouds up my window And I can’t see at all
(Mitt te har blivit kallt, jag undrar varför jag alls gick upp ur sängen. Morgonregnet immar igen mitt fönster så jag inte kan se någonting)
Det är Dido’s Thank you om du har hört den. Den blev känd när Eminem samplade den. I alla fall – det är nåt speciellt med röster.
Tänker du på sånt? Kvinnan på hållplatsen sjunger inte särskilt vackert. Ändå ställer jag mig så jag kan höra. Det är något lugnande och tröstande med den klara rösten. Snart kommer också refrängen: “I want to thank you. For giving me the best day of my life” (jag vill tacka dig för att du gav mig den bästa dagen i mitt liv). Hon sjunger för sig själv och har förstås ingen aning om att en halvsliten kommunarbetare finner lindring i hennes sång.
Mer handfast är den mellanmänskliga omsorgen dagen därpå. “Det är glashalt”. Pappan med sin grabb i förskoleålder har nästan stått på öronen (=ramlat). Det har regnat på snön och slasket. Sedan har det frusit igen. Han vänder sig om och varnar mig.
Glashalt är en konstig metafor. Glas är ju inte halt. Det måste vara helt blank is som ser ut som glas. Den är väldigt hal. En metafor i två steg alltså.
På vagnen igen
En kvinna läser en bok som heter Hundens inre värld, alltså en bok om hundpsykologi. Jag har lust att fråga henne vad hon har lärt sig. Vad tänker hundar på egentligen? Vi pratade ju om att spegla sig i den andra i förra brevet. Hundar och andra djur är verkligen något annat. Ett annat sorts sätt att uppleva och vara i världen. Ändå kan vi vara i kontakt med dem, djuren. I samtida tänkande och konst kallas detta ibland det-mer-än-mänskliga. Det är ett ganska pretentiöst sätt att prata om det som lever och inte är människor. Vad tror du är poängen med att uttrycka sig så?
Jag låter kvinnnan vara ifred med sin bok. Tänker att hon kanske inte har lust att prata hundpsykologi på spårvagnen klockan 7 på morgonen. Hade jag gjort det kanske den här texten hade blivit längre. Men nu får du associera vidare själv istället. Välkommen att dela med dig av dina tankar.
Jag önskar dig en söndag med oväntad sång!
/Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Samtal och händelser skulle jag skriva om. Eller inspireras av. Det är första utgångspunkten. Jag söker efter en andra. Det blir dubbelt så mycket att utgå ifrån. Det jag söker är kanske mer filosofiskt.
Jag försöker. Och jag tänker på integration. Integration hjälper oss inte att förstå samtal eller möten. Integration är ett sociologiskt begrepp. Man ser integration och segregation i statistik. Det säger inget om att möta en annan människa. Samtal innebär förstås problem. Det är bara andra problem. Problemet är faktiskt den andra. Andra människor är problemet.
Helvetet
Jag vet inte hur det började. Jag tror min son såg en T-shirt. Trycket var Jean-Paul Sartres klassiska citat: “Helvetet är de andra” (l’enfer, c’ést les autres/hell is other people)
Det är en gemensam referens för mig och min son. Min uppfostran har varit sartreansk. Det har blivit många intressanta diskussioner.
Livet består av relationer (med andra människor). Många av våra svåraste utmaningar handlar om relationer. Det är bra att kunna tala om.
Min poäng är att möten är personliga. Inte sociologiska. Självklart kan saker som kultur spela roll. Den största utmaningen med andra människor är just att de är andra människor. Det spelar ingen roll vilka andra kategorier de passar in i.
Snökaos
I Göteborg har det snöat mycket. I två dagar stod stan still. Bussar och spårvagnar stod stilla. Folk stannade hemma. Eller fick gå till jobbet som jag. Några åkte skidor.
Det var tyst. Snön dämpar ljudet. Det var ljust. Snön reflekterar solen.
Vädret ger alltid upphov till nya samtal. “Kommer det någon vagn?”, “Sorry, men jag måste stanna hemma.”, “Det är ändå väldigt fint med all snön.”, “Vad ljust det är!”, “Snart blir det slask av alltihop.”.
Efter solsken kommer regn. I Göteborg kommer det slask efter snö. Allt blir grått och blött. Himlen är alltid grå. Det regnar nästan alltid. Och när det snöar blir marken grå och blöt också. Det är därför vi är på så gott humör här. Det är som Hegel. Allt innehåller sin motsats.
Vad sa de andra då?
Min kollega: “jag tittar på längtansfullt på mina parfymflaskor”. Hon saknar alltså sin parfym. På jobbet är det parfymfritt. Ingen bär parfym. Det är ganska typiskt för arbetsplatser här.
Hon älskar tydligen parfym. Jag avskyr parfym. Jag är inte allergisk men nästan. Jag tycker det irriterar luftvägarna. Jag har flera vänner som får huvudvärk av parfym. Jag föredrar faktiskt cigarettrök (även om det var längesen jag rökte).
Utmaningen är den andra. Han eller hon som inte tycker som jag. Jag är nyfiken på min kollega dock. Vad är det hon uppskattar så mycket med parfym? Där finns ett intressant samtal. Den andra är också en möjlighet. Utmaningar är möjligheter (och andra klyschor).
Vad sa de mer?
“Det är det som är det äckliga med Sverige...”. Jag önskar att jag kunde hört fortsättningen på den meningen. Det var för mycket ljud på bussen.
“Klart man kan kontrollera drömmar”. Det är två unga killar som snackar. Drömkontroll förväntade jag mig inte. Jag har mina fördomar. Tyvärr minns jag inga detaljer om deras drömmar.
“Grattis! Vad glad jag är för din skull! Starkt jobbat!”. Någon hade fått ett nytt jobb.
Folk pratar om allt möjligt mellan himmel och jord. Jag lyssnar och antecknar. Vi får se vilka texter som kan födas ur detta. Just nu pratar någon bakom mig om sin radioklocka (väckarklocka+radio). Jag trodde de dog på 80-talet. Han fortsätter att prata om sin brist på rutin. På helgerna gör han inget särskilt. Känner sig mållös. Ibland är problemet inte andra, utan en själv.
I fredags stötte jag ihop med en kollega på Majornas bryggeri: “kommer du ofta hit?”. Den klassiska frågan. Vi pratade om hur staden gentrifieras. Hans sällskap bodde på Lindholmen. Där bygger de nytt, sterilt och anonymt. Där han bodde hade kinakrogen stängt. Den hade ersatts med en standardrestaurang. Samma på Ringön. Där breder hipsterpubarna ut sig.
Och kulturen då?
Min kompis tipsade om en låt med det enkla namnet Idag. Sjunger gör Anna Ahnlund på Daniel Ögrens skiva Fastingen -92. Ett tips kan vara att kolla in hans skivbolag Playground Music Scandinavia. På deras artistsida hittar du en blandning av etablerade och mindre kända artister. Många sjunger på svenska. Utforska själv och skippa algoritmerna.
En annan kollega nämnde TV-serien Parterapi i Gagnef. Den går på SVT. Hon tyckte visserligen inte om den men den är populär. Jag tror att konceptet är par med problem utanför storstan. Vanligt folk typ. Jag har inte kollat. Berätta vad du tycker om du har.
Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av Filosofiska rummet på Sveriges radio. Det handlade om filosofen Hegel och om relationer. Och där var vi tillbaka till
Den filosofiska utgångspunkten...
det handlar om dansen och brottningsmatchen med den andra. Språket är meningslöst utan möten. Möten bygger på att omfamna den andras annanhet (=acceptera att andra inte är som jag). Det är i det som skiljer som mötets möjlighet finns.
Så vässa öronen, skärp blicken och låt oss se vilka sköna lirare som omger oss. Det är i dialektiken (=växlingar mellan motsatser) med dem som språket föds.
Och med det önskar jag dig en annan söndag!


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com